Mamma till Kewin ♥

Jag förstår mig inte på människor. Jag har aldrig gjort det heller och kommer förmodligen aldrig göra det heller. Jag förstår inte varför människor hoppar på oss unga mammor. I stort sätt för att vi är unga och unga har ju absolut inget vett i huvudet, det enda vi tänker på är att röka, supa och festa loss varje helg. Det är inte sant. Jag är så trött på att människor inte accepterar oss unga mammor och ser det posivita i att vi också klarar av att vara mamma. Jag drabbas inte utav alla påhopp och elaka kommentarer som jag gjorde innan då jag gick ut med att jag var gravid. Men en tjej som jag följer varje dag i hennes blogg. Hon får verkligen kämpa och slåss för att stå emot alla dessa påhopp och kommentarer. Jag vet hur jobbigt det är för jag har själv varit där en gång och kämpat mot elaka människor men jag tar inte åt mig längre för jag vet ju själv att jag inte ska leva på socialen, att jag klarar av min son och att socialen inte alls är inkopplad utan att dem glädjs verkligen utav att jag ska ha barn och ser hur bra jag lagt upp mitt liv. Bara man har en plan i livet och vet hur man ska uppfostra och ta hand om ett barn så gör inte socialen någonting. Och i dag är det verkligen en sådana töntiga ryckten som går. SOCIALEN KOMMER TA DITT BARN BARA FÖR DU ÄR UNG OCH UNGA, JA DOM KAN INTE TA HAND OM ETT BARN !!! det har jag fått höra av en del mammor, och när socialen fick veta att jag väntade barn så kom dom hem till mig och hade ett möte. I det mötet var dom positiva och såg verkligen att jag skulle kämpa för kewin och ge honom en bra uppfostran. Dom berättade även om vilket stöd dom kunde vara och vad man kunde få för bidrag och så vidare. Då sa jag till och med, kommer ni ta honom i från mig om jag är osäker på vissa saker ? Då skrattade min socialsekreterare och sa att det är verkligen det sista socialen gör, dom tar inte barn i från en om man inte slår och misshandlar sitt barn, eller behandlar barnet väldigt dåligt. Det är sant, varför skulle dom ta kewin i från mig bara för jag skulle vara lite osäker på amning, sovandet och sådant ? Alla mammor är det i början och det är en stor fas i livet att skaffa barn. Det är nog ingen i världen som är 100 % säker på allting man ska göra när man är gravid. Det är nog inte 30 åringar heller. Dem är nog lika osäkra och rädda i början så som vi unga mammor är.
Att bli mamma är ingen ålder utan det är en roll man är. Det spelar absolut ingen roll om man är 30 + när man får sitt första barn, eller om man är 15 år. Man kommer vara en minst lika bra mamma som en 30 åring, och man kommer kunna ta hand om sitt barn minst lika bra även om man är ung. Men visst det är ingen fördel att bli gravid som ung, då man kanske inte har bostad, fast förhållande eller ekonomin till det. Jag skulle själv inte velat sitta i en sits utan detta. Men vad gör man om man inte har detta ? jo då får man leva på socialen och andra bidrag som kanske inte är så roligt att leva på. Men det gör många många äldre mammor och pappor också så kom inte och säg att vi unga utnyttjar socialen. För det gör många äldre också. Men jag är glad att jag inte sitter i den båten och lever på socialen för det är verkligen det sista jag skulle vela göra. Men om det nån gång skulle ta slut mellan mig och anton så är det ju min enda utväg. Men min son kommer ju inte må dåligare för det ? Jag kommer ju ge honom den uppfostran och den kärlek som han behöver. Och jag tror faktiskt att jag kommer skämma bort min lilla skrutt väldigt mycket. Kommer nog bli en liten hönsmamma som är överbeskyddande till hundra. Bara man har kärlek, och omsorg att kunna ta hand om ett barn så spelar det ingen roll om pengar. Pengar har ingen betydelse i min värld. I min värld handlar allting om hur man sköter sitt jobb. Och det ska man göra snyggt. Jag blir galen när ett barn uppfostras fel och föräldrarna inte har satt gränser för sina barn. Det är det värsta jag vet och jag tycker så synd om dessa barn som uppfostras fel. Det är ju inte deras fel att dem blivit det, det ligger hos föräldrarna. Jag tycker så synd om den här tjejen som får alla påhopp och elaka kommentarer dagligen. Sådana frågor som dessa människor ställer till henne frågar man inte en person och man frågar inte en gravid tjej dessa saker och det har inte samhället med att göra. Varför ska samhället veta om ens privatliv och allting ? är det bara för man är ung människor frågar dessa frågor, Människor drar verkligen alla unga föräldrar över en och samma gräns. Se lite mer skillnad på graviditet och graviditet. Alla har det inte så som jag har det, fast förhållande, bostad till sommaren och en kille med bra och fast lön, och en framtidsplan. Vissa får inte uppleva detta, vissa får verkligen kämpa röven av sig för att få i hop vardagen och ekonomin och planering för framtiden. Men jag lovar att dessa som får kämpa så mycket, dem har det minst lika bra så som jag har fått det till slut. Jag har fått en verklig kärleks historia. Och jag är glad för det liv som jag har i magen, och jag kommer ta hand om Kewin och ge honom den uppfostran som jag aldrig fick. Jag har nämligen varit ett jävla helvete som barn och tonåring. Jag har gjort så dumma saker som gjort mina föräldrar så ledsna. Men nu när jag sitter här med en växande mage och snart ska bli mamma så förstår jag dem. Och tycker så synd om mina föräldrar. Förstår inte hur dem klarat av mig. Därför ska jag ge kewin en bra uppfostran och saker och kärlek som jag inte fick när jag själv var barn. Vill tacka mina föräldrar för att ni orkade stå ut med mig som barn och tonåring. Jag vet att jag var ett helvete. Men man lär sig utav sina misstag och man växer upp och ser tillbaka på tiden man mådde dåligt. Jag lovar att den här tjejen's barn även det barnet kommer få världens bästa uppfostran och den kärlek och omsorg som det barnet kommer behöva och få.

Döm inte allt du ser.

Tro inte allt du hör.

Säg inte allt du vet.

Dessa ord, skulle stått skrivet i himlen. Så alla fattar att man inte dömmer så fort man träffar någon, att man inte kollar snett på varje människa man tycker ser konstig ut eller har en speciell stil.  Att man inte ska ta för givet att allting som sägs stämmer. Ett kanske är inte ett ja. Och i bland kan man säga en sak och det kommer ut nått helt annat ur munnen på den man sa det till. Så är det iallafall i den här äckel staden.

Ska bli så otroligt skönt att få slippa Ulricehamn, i sommar flyttar jag och Anton här i från. Och det ska bli underbart sköööönt ! Jag har aldrig varit så här glad i hela mitt liv. Att allting verkligen löser sig för mig nu. Och jah, Ulricehamn kommer jag nog aldrig sätta min fot i igen., om jag inte ska någonstans då vill säga. 

Inlägg från Mammaisabella.bloggplatsen.se

Från den 25 maj 2010

Jag vet inte vad som har hänt med mig, är helt borta i huvudet. Jag är inne i min egna lilla värld där ingen annan förstår mig. Så många tankar kring framtiden, hur vi ska lösa allting innan Kewin faktiskt är här. Stressen, oron och ångesten ligger i mitt hjärta och gror och jag vet absolut inte vad jag ska göra, hur jag ska göra för att bli av med det. Det är ingen nyhet att mina vänner inte finns här och stöttar mig i mitt val. Det är nu jag behöver dem som mest. Nu när ingen annan kan hjälpa mig. Inte ens jag vet vart jag är på väg. Vilken väg jag ska ta, hur det ska gå i framtiden.  Sömnlösa nätter och dem få nätterna då jag faktiskt kan sova, då sover jag 1-3 timmar.

Är det så här det är att vara gravid ?  Det är ingen nyhet att det var jobbigt att vara ung och gravid..Men att det skulle vara så här jobbigt hade jag ingen aning om. Ingen kan se in i framtiden och säga att allting kommer bli bra, ingen finns där vid min sida och kramar om mig då jag gråter mig själv till sömns varje natt. Tänk om någon bara kunde, tänk om nån hade tagit sig tid att faktiskt bry sig. Bara lägga handen på min kind och sagt att allting kommer bli bra. Du kommer fixa det.

Jag är helt färglös, jag är slut, detta är mitt slut. Men jag kommer kämpa in i det sista för att ge min son, och min man det bästa. För just nu, ja då finns det ingen annan som kan lyfta mig upp från marken mer än ni.

Du finns där inne i mitt huvud, men är det verkligen sant att du också finns där inne i min mage? Är det sant att det är dina små rörelser och sparkar jag känner ?

Jag förstår inte, hur en dröm kunde bli en riktig kärleks saga. Hur jag av alla människor fick den här gåvan, att kunna bära på min älskade son. Lilla hjärtat om du hör mig nu, om du hör mitt hjärta slå. Så är det för dig. Jag önskar så att du var här hos mig nu, att jag kunde få lukta på ditt fina hår och få känna värmen och glädjen som du har gett mig. Mitt lilla barn, när jag är ledsen och inte vet vart jag ska ta vägen då ger du alltid i från dig små rörelser. Det är precis som om du vill säga att allting kommer bli bra mamma. Allting kommer bli bra..

Jag är ledsen att du får känna all min smärta, att du får höra mig gråta och skrika. Jag är så ledsen att det blev som det blev. Men du är det bästa som har hänt mig, jag ska kämpa för dig, jag ska gå igenom vatten och eld för att du ska få ha det bra.

Min älskade lilla Kewin, jag älskar dig så himla mycket.

Jag känner mig som en värdelös förebild för dem som är gravida, kommer att bli gravida i framtiden någon gång. Jag vet att det är väldigt många som ser mig som deras förebild, och det tycker jag är väldigt roligt att ni ser mig som er förebild. Väldigt värmande att få kommentarer där det står att man är en bra förebild och att ni älskar att läsa min blogg. Det är ett otroligt lyft att få dessa värmande ord. Men i alla fall jag tänkte ta upp en sak här på bloggen i dag, det är just det här om unga mammor, avundsjuka och hur det är att vara gravid som ung.

När jag fick veta att jag väntade kewin blev det en chock, men jag var väldigt lycklig över att vara gravid.Jag gick runt och tänkte på hur underbart jag och Anton skulle få ha det som skulle bli föräldrar, hur lyckliga vi skulle bli och hur bra våra liv skulle bli.

Allting ändrades snabbt då vi insåg allvaret i detta. Det var inte bara gulligull så som många unga i dag ser barn som, det var inget underbart liv vi hade framför oss. Det är fan inte gulligull någonstans i detta med att vara gravid och få barn. Jag ser det nästan som ett helvete. Det har ni säkert fått uppfattningen om att jag tycker i alla fall. Men så är det inte, det är därför jag tycker jag är otroligt dålig förebild för er som ska bli gravida i framtiden, eller är gravida. Det är inte alls ett helvete att vara gravid, det är jobbigt att var gravid, det är det verkligen. Det är inte så underbart som alla andra mammor påstår. Det är kramper, sammandragningar, foglossningar och rubbet. Graviditeten är också en underbar tid som man verkligen ska ta vara på. Dem första sparkarna, ultraljuden, bm besöken och sådant.

Men det är stressigt och jobbigt, man förlorar så otroligt många vänner. Innan jag blev gravid hade jag vänner omkring mig hela tiden. Men när jag blev gravid stack en efter en och jag blev kvar med 2 stycken av mina gamla vänner. Innan jag var gravid hade jag festat sen jag var 12 år och jag kände inte samma behov så som andra tonåringar gör. Festa var inte roligt och jag var alltid bruden som fick hänga med in på en toalett för att hjälpa vännen spy.

Det var redan då en stor skillnad mellan mig och mina vänner. Jag visste vart gränserna gick och jag hade redan gjort så otroligt många saker som en tonåring i min ålder bara drömmer om att få göra. Jag hade redan upplevt dem sakerna som jag hade som mål, förutom skolan och många små saker. Det är det jobbigaste, att jag inte fixade skolan innan Kewin blev till. Men jag kunde ju inte stoppa honom heller, han ville ju bli till och bli född detta år. Men jag ångrar inte någonstans att han blev till. För han är det finaste och bästa som har hänt mig.

Det vissa ungdomar ser med att skaffa barn är gulligull. Uppmärksamhet från samhället och även skaffar barn för att få bidragen?! vem skaffar barn bara för att din bästis säger att man får skit mycket pengar när man får barn, eller någon du såg på stan gosade med en unge. Jag fattar inte hur man kan planera ett barn efter att varit barnvakt en kväll? Jag fattar inte hur dem som planerar ett barn, ja, i stort sätt bara för att det är mysigt att ha ett barn, tänker.

Eller bilda en familj när man varit tillsammans i en vecka.

Jag fattar mig inte på dessa människor?! helt seriöst.  

Nu har jag inte sagt att alla som planerar barn har gjort så här eller dragit alla över en gräns. Det är inte så jag menar. Men när man planerar ett barn till världen tycker jag man borde ha en fast inkomst, bil, jobb lägenhet och rubbet. Det spelar ingen roll om killen har jobb, eller bil. Hur kul är det att leva på sin killes ekonomi? Om man varit tillsammans i ett år eller mindre och det skiter sig i förhållandet?

Som jag förklarade för en kompis. Dem som planerar barn bara för dem är tex avundsjuka för jag ska ha ett barn, eller någon annan har precis fått.

Det är som en prinsesstårta, dem ser inte helheten utan bara det goda på tårtan. Dem ser bara gulligull, bidragspengar, och åh vad underbart vi kommer ha.

Men det funkar inte så, det är inte gulligull. Det är en otrolig gåva att få ett barn. Men man måste ta hand om det snyggt också. Jag hade aldrig planerat ett barn till världen och sedan bott i stortsätt på socialen. Om man planerar ett barn till världen och ska bli bra föräldrar tycker jag man ska sköta det snyggt. Ge ditt barn det bästa, en bra uppfostran, en självkänsla, en bra förebild. Och massor av kärlek. Det är ingen leksak, det är ett barn. En människa.

Jag ska inte klaga, det känns som det är det enda jag gör nu för tiden.

Klagar, gnäller och är allmänt dryg. Men jag hoppas verkligen inte alla har tagit mig helt fel, för jag menar absolut inget illa till dem som planerar. Men man ska verkligen tänka snäppet till innan man sätter ett barn till världen som ung.   

Jag ser inte min graviditet som ett helvete, problem och att jag vill bli av med den här och nu. För att vänta barn är något helt fantastiskt, även om det är en kamp. Jag älskar det lilla liv som sparkar och lever loppan i magen, jag är så stolt över min prins. Jag är så glad över att jag fick den här gåvan att kunna bli gravid. Att kunna ens få bli gravid igen. För det är inte självklart att alla kan få barn, alla kan inte vara med om den här gåvan. Så jag ska vara glad och verkligen ta ut det positiva ur min graviditet och skriva om här i bloggen i fortsättningen.

På den här bilden var man ej stor, ja, det är faktiskt jag på bilden. En tjock liten bebis som ler åt kameran. Jag undrar om våran lillfis kommer likna mig mycket från när jag var en bebis, eller om han kommer likna Anton mest. Jag liknar min pappa som tusan på den här bilden och ser verkligen dragen från min pappas ögon och mun. I dag är jag lik min mamma ut till fingerspettsarna. Fasen vad tjock och go jag ser ut på den här bilden, nästan så man vill resa tillbaka i tiden och äta upp sig själv. Nu ska jag och killen sova. Jag är verkligen trött nu efter varit uppe sen klockan sju. God natt på er vänner !

Mitt liv har i stortsett bara varit ett helvete, ett sådant liv som absolut ingen vill ha. Eller ens drömmer om. Mitt liv har varit på socialen,bup och med 235 olika psykologer. Mitt liv startade bra, med en underbar familj, som hade det bra och skrattade och var glada hela tiden. Men nånstans bland all lycka och glädje vart allting precis svart för mig.  Jag blev grovt mobbad som liten och allting gick fel. Jag var mobbad från förskolan tills jag började 7 an. Jag var den som alla kastade saker på, spottade och tryckte ner. Men den historian ska vi inte ta här och nu. Jag har aldrig sett någon glädje i mitt liv. Har aldrig varit överlycklig och skrattat åt allting som varit skoj. Jag har varit sjukt deprimerad i flera års tid.  Har ätit anti deprisiva men detta har aldrig hjälpt mig så mycket. Efter jag gjort min abort den 6 november 2008 så började min ångest komma mer och mer. Jag levde med detta varje dag i över ett års tid. Jag kunde få det flera gånger om dagen, men det var ingen som kunde hjälpa mig. Det var ingen som visste hur dem skulle ta hand om mig. Jag har levt med att klara av och hjälpa mig själv.  Det har varit jobbigt och svårt men jag försöker att glömma tiden som varit. Jag försöker glädja mig åt det jag har. Åt bebisen som växer sig stor och fin varje dag. Åt min fästman som snart har jobb och vi ska flytta i hop. Jag är så glad över att jag har dem. Är glad för min familj,släkt och dem få vänner jag har just nu.  Mitt liv har inte börjat än, alla säger att det är nu livet börjar på riktigt. Men det har det ej gjort för mig, det kommer börja dagen då bebisen kommit till världen. Inte i dag, inte i morgon eller om en månad utan när bebisen kommer till världen då börjar mitt liv. Mitt liv fick en mening dagen då jag bestämde mig för att behålla liten.  Det var på riktigt, och jag har skapat det här barnet med någon jag älskar väldigt mycket här på jorden. 
Jag skulle bara vilja vara glad och få känna den lyckan som jag en gång i livet gjorde. Den lyckan som är obeskrivlig att förklara. Jag skulle göra allt för att få känna lite, lite, lite utav den här lyckan som jag en gång fick uppleva.

Jag får ofta frågan om min abort. Jag är en person som inte håller inne saker när jag mår dåligt utan släpper lös det i luften och vill folk prata så får dem göra det.  Jag har genomgått en abort, en abort som jag aldrig kommer komma över. En sorg jag gärna delar med mig utav. Ett stort sår som jag har i själen, Tänker på min älskade Liam varje dag och skickar ofta en släng puss till min underbara prins som aldrig fick uppleva livet.

Den 16 oktober 2008 hade jag och anton varit tillsammans i drygt 3 månader så gick jag till Mvc och gjorde ett graviditettest. Detta visade sig positivt och jag skakade och var jätte jätte glad när jag fick veta att jag väntade en liten Liam. Anton var inte med utan han väntade utanför mvc. Gick ut till han och sa att vi skulle prata om en sak. Jag började gråta och sa att vi skulle bli föräldrar. Han blev också glad, väldigt chockad. När vi kom hem glädje vi oss över detta. Anton började fundera över detta mer och mer och bm ringde mig och sa att jag skulle berätta det för mina föräldrar. Jag klarade det inte först så gick till familjens bästa vänner och berättade vad som hade hänt och så vidare. Hon blev glad och sa att jag skulle berätta för mamma. När jag väl kom hem på kvällen ropade jag in min syster och berättade vad som hänt. Sedan berättade jag för mamma. Jag kände sådan lättnad och mamma och pappa var väldigt chockade och rädda. Allting blev så fel, jag fick ångest, anton ville inte vara med längre och sa att om jag inte gör abort så lämnar han mig. Fan jag kände mig så jävla ensam. Så jävla ensam..hur fan skulle jag stå upp med både ångest och ta hand om ett barn helt jävla själv ? När alla är emot mig ?

Jag och anton gick ner till mvc och anton beställde en abort tid åt oss. Den 4 november skulle vi på börja en abort. Tiden gick och jag hade ångest dagarna in och dagarna ut. Jag ville inte döda mitt barn, men va fan skulle jag göra ? ung och dum som man var.  Hoppade av skolan mitt i allting, gick aldrig tillbaka dit igen. Hade ingen att prata med för alla sa att jag skulle lämna anton. Dagen kom och vi åkte till Borås sjukhus, jag fick göra blodprov, och massa olika tester, sen fick jag göra ett ultraljud. Ett vaginalt ultraljud. Bm vinklade skärmen åt mitt håll så jag kunde se bebisen. Började små gråta av lycka att få se den där saken på skärmen. Det var mitt barn..men tyvärr skulle den aldrig få leva. Jag frågade om en bild, men nepp det fick jag inte, Detta var ingenting som jag skulle minnas sa hon.  Jag fick 1 tablett som jag skulle svälja. Sedan gick dagen, mådde illa och hade ont i magen..jag kunde inte backa nu. Jag hade påbörjat ett mord på min son. Vi åkte tillbaka till Borås sjukhus den 6 November och det var då själva aborten skulle göras.  Jag och anton fick ett rum där vi skulle tillbringa denna jobbiga dagen. Jag fick 4 tabletter som jag skulle köra upp mellan benen. La mig i sängen och väntade på att aborten skulle starta. Efter 20 minuter började jag få värkar..Dessa jävla värkar går inte beskriva, det gjorde fruktansvärt ont och ringde på klockan varje minut ungefär. Jag fick först en vanlig ipren och en smärtstillande tablett, inget utav detta hjälpte ett dugg.  efter ungefär en halvtimmes smärta skrek jag utav värkar, bm kom in med en morfin spruta och sedan var jag i himlen. Kände inte smärtan men istället kom det skit mycket blod. Jag blödde ner två byxor, och fick byta en förlossningsbinda varje kvart. Då förstår ni hur mycket jag blödde. Jag var jätte ledsen och anton tröstade mig.  Vi fikade och åt mat nere på resturangen. På eftermiddagen åkte vi hem och morfin sprutan släppte. Då började värkarna igen..det var ett rent helvete. Blödde också i ca 4 veckor efter aborten..

Livet efter aborten.

Var ett rent helvete och jag grät varje dag och hade ångest i drygt ett års tid. Jag började gå på antidepprisiva tabletter och det hjälpte lite.

Tankar kring aborten.

Detta var en tuff tid i mitt liv och jag saknar närvaron utav Liam, ni undrar säkert varför jag säger Liam. Var nämligen 110 % på att det var en liten kille som gömde sig där inne. Därför säger jag Liam..

Mamma tänker på dig

Det har runnit många tårar på min kind sedan denna dag.  Jag var ung och dum men aldrig för ung för att bli en bra mamma.  Nu sitter du där uppe i himlen och kollar ner på mig, pappa och snart ditt syskon. Vem vet det kanske är du ? Tänker på dig varje dag, på hur du hade sett ut, om du hade haft mammas ögon, och pappas fina hår.  Vi valde vårat liv och det innebar din död. Tänk att du aldrig fick chansen att ens öppna dina vackra ögon. Snart är det din födelsedag och då ska jag tända ett ljus för dig min prins.  Ett ljus som jag hoppas du kommer se, att du ser det ljuset från himlen där du leker hela dagarna med dem andra små pojk och flick bebisarna. Jag hoppas du har det bra i himlen min underbara prins. 

Detta är min saga som jag aldrig trodde skulle få ett slut, sagan om Lilla Liam som inte fick en chans.

Jag hoppas alla ni som läser min blogg förstår hur jävla jobbigt det är att göra en oönskad abort, När killen hotar med att lämna en och man är ung och dum och gör så som killen säger. Jag hoppas alla inser att det är inte bara att ha oskyddat sex och sedan springa i väg och göra en abort. Det innebär så otroligt mycket mer. Det är så många bebisar som inte fick chansen att öppna sina ögon. Som aldrig fick se dagens ljus. Tänk så många ljus som skulle tändas för alla barn som dött i en abort, missfall och så vidare.