Du besökte mina drömmar i natt, som varje natt. Där är det du och jag, så kära och så lyckliga. Där är det bara vi, nu och föralltid. Där berättar du hur mycket jag betyder för dig, och att det ska vara du och jag tills våra hjärtan säger stopp. Jag hatar detta! Jag hatar att vakna upp varje natt i ren panik och veta att det bara var en lögn. Allt du lovade bröt du så snabbt. Det var för bra för att vara sant, det var som att leva i en lyckovärld där bara du och jag fanns. Jag vet att det aldrig kommer ske, det kommer aldrig bli du och jag igen så som det en gång var. Snälla, säg mig. Varför kan jag inte släppa det som en gång var? Det var för bra för att vara sant och det var en äkta kärleksaga som precis hade börjat men tog slut lika snabbt. Nu är det svårt att avsluta alla kapitell och gå vidare, jag är inte redo och jag vet det, jag är inte redo att lägga våran kärleksaga på hyllan där alla andra minnen finns. En gång i tiden var du min, jag var så stolt, du tog mitt hjärta med storm men du slet det i tusen bitar likaså. Jag kommer aldrig kunna förlåta dig, men jag vet att tiden är inne för att säga hejdå till dig. 

I morgon blir det en spännande och helt underbar dag för mig, först ska jag och kewin åka till Borås för att möta min underbara vän Mia. Sen ska vi gå på stan lite, hämta ut tågbiljetter som jag nyss beställt till oss. Mysa och sen åker jag och kewin hem ett tag. Sen får Anton vara lite barnvakt för då ska jag tillbaka till Borås igen och för jag och mia ska till en spådam. Det ska bli fruktanssvärt roligt och måste komma på vad jag ska fråga. Vad tror ni? Ska man lita på spådom? 

Nu har jag tagit tummen ur och vill bli snygg till sommaren nu när jag kommer ta bort min tandställning. Jag surfade in på  www.beconfident.se och beställde hem ett tandbleknings kit där i från. Nu gäller det bara att testa detta den 12 maj då jag kommer ta bort tandställningen sen får ni se mitt fina leende. Skriver hur resultatet blir och jag lovar att jag kommer nog bli nöjd.  

Tänk att för några år sedan var jag en människa som var så hatad, och gjorde alla mots mot min kära familj, vänner och släktingar. När jag inte fick göra saker, ja då gjorde jag det ändå. Jag tog inte tag i skolan och skolkade nästan hela tiden, festade varje helg och var bara så trotsig och jobbig. Jag var rent ut ett helvete!

Men från ingenstans kom ett tecken från ovan, ett mirakel. Ett litet frö började växa sig större och större för varje dag som gick. Allting förändrades, jag skulle börja lämna mitt gamla trotsiga skit liv bakom mig och börja bli vuxen, jag väntade ett barn. Jag skulle bli en mamma och jag visste att allting var menat. En förändring skulle ske. Folk undra hur fasen jag tänkte när jag sa att jag ska ha ett barn, Vissa skratta mig rakt upp i ansiktet och ja, min resa började nu!

När jag fick veta att jag var gravid gick jag ut med det direkt, jag var säker på att fröet ville stanna inom mig, det hade valt mig och jag det lilla fröet och ingenting skulle gå fel. Det är så magiskt att man kan förändras så under 9 månader, från att vara en människa från helvetet till en lugn och harmonisk människa som väntade barn. Det är häftigt och det är sant, jag har verkligen förändrats på detta året. Man har gjort misstag och man lär sig utav dem. Jag ser allting som en mening, ett stort pussel som ska läggas och allting har verkligen en mening. Jag har mött på det ena och det andra och förlorat vänner hit och dit och det är meningen, vissa människor ska man ej ha i livet och vissa är menade att stanna för alltid. Vissa saker har man gjort fel, och då gör man det bättre nästa gång. Det är så sant, en sak man inser här i livet. Det är så många som säger att detta var verkligen ditt sätt att växa på, det är meningen att du skulle bli mamma nu, att du ska ta skolan senare för då inser du hur viktigt det är. Och det är så sant, så sant. 

Jag älskar det liv jag lever i dag, en fast punkt, något att älska och som älskar en tillbaka för den person som man är. Att få lära ett barn livets vägar och signaler. Få se ett barns första skratt, leende och första steg. Se framgångar, motgångar och att alltid veta att man finns till. Forma en människas liv, det är verkligen något helt fantastiskt. Jag stormtrivs och jag har varit ute på ett stormande hav, men nu är jag i mitt paradis där jag trivs bäst. Med dem som älskar mig.

Så vad jag vill säga till mina läsare med det här är att man kan verkligen förändras. Man kan verkligen gå från ett helvete till en ängel. Man kan växa och inse livets goda meningar, och så klart dem tråkiga. Man kan få ett gott självförtroende och bygga upp ett skyddande nät. Man kan välja dem vänner som bryr sig om dig, som skulle göra allt för dig för att se att du mår bra. Man kan göra allt för att få sig själv att må bra. Man kan bli lycklig och få känna vilkordslös kärlek till ett barn. Jag har insett hur mycket jag har att leva för, hur mycket jag betyder för många, och att jag älskar mig själv precis som den personen som jag är. Från att vara en människa på stormande hav till att vara en super mamma till Kewin. För bara man gör en önskan till den starkaste stjärnan på himlen så vet jag att även din önskan kan bli sann. 

Så mycket tankar, så mycket frågor. Vart ska man börja egentligen? vart började allting? Var det någonting som jag gjorde fel? Eller var jag inte dröm tjejen som du hade ritat upp i din skalle för din son?  Enligt dig är jag den. Jag har inget namn, jag blir kallad det kalla namnet den, det. Du har aldrig sagt mitt namn eller ens  hej, aldrig kollat åt mitt håll och hälsat. Du slängde ut mig när jag förlovade mig med din son.  Du grattar inte när din son berättar att han ska bli pappa i stället så skrev du ett brev till honom och sa att om han inte lämnar mig så vet han var dörren finns. Du skrev även att du inte fattade dig på honom då han älskade mig. Den dagen vi fick veta att vi skulle få en son och hade varit på könsultraljud i Göteborg kom din son till dig för respons och visade stolt upp bilder på vårat gemensama barn kewin. Du vände inte ens blicken åt oss och fnös bara åt oss när vi sa att det skulle bli en pojk. När Kewin föddes ringde du inte ens till oss och sa grattis, du kom inte till bb och hälsade på utan låtsades som om inget hade hänt. Du frågade inte om allting hade gått bra eller om han ens levde. Du brydde dig inte. Så kall som man kan vara. Det har hänt så mycket och du har verkligen särbehandlat mig som person. Jag vet inte vad jag har gjort eller vad som är fel på mig enligt dig. Jag vet inte hur du tänker eller vad som är fel. När vi kom hem med Kewin för första gången sa du inte ens då grattis. Du tittade inte ens på honom utan undvek honom totalt. Alla andra gånger har varit den samma. Du har inte grattat oss ännu för våran son. När vi var på kalas hos min fästmans farbror vräcker du ur dig att JAG HAR FAN INGET BARNBARN !!! mitt framför oss och släktingar. Inte någon säger någonting på ca 1 minut. Det är sådan negativ energi som sprider sig i rummet. Och även här så kallt. Varför ställde sig ingen upp och sa emot? Varför vågar ingen göra någonting? I stort sett hela min stad,släkt och vänner vet om att du inte bryr dig om Kewin, mig eller Anton. Det är pinsamt när folk kommer fram och pratar om hur du särbehandlar oss in i det sista. Men det är en hemlighet i sig, ingen vågar göra någonting. Ingen vågar stå upp och försvara oss. Dem låter detta fortsätta och säger att låt han få sin tid. Det har gått snart 5 månader sedan Kewin föddes och ännu har ingenting hänt. Ännu en chans fick han och det var det här med dopet. Jag och Anton bestämde att nej, han ska fasen inte få komma på dopet och förstöra kewins dag. Vi ville göra detta till ett gott minne i framtiden där ingenting negativt skulle få komma in och förstöra. Men efter mycket prat med Antons mamma så gick vi med på att ge honom en chans till. Om han uppförde sig väl och visade att han brydde sig om sitt barnbarn + mig och anton. Dagen kom och det var Kewins dag. Han kom till kyrkan och sedan kom han på festen som vi annordnat.  Vi hade fixat bordsplaceringar och satt tre stycken släktingar från min sida och 3 från antons sida. Även här uppförde han sig inte normalt. Vid bordet satt två utav min mammas bästa vänner och dem frågade frågor och var trevliga men fick inga svar, dem frös ute min mammas vänner. Man gör inte så när man är på ett barndop. Och speciellt inte när man träffar personer för första gången. När Kewin fick presenter satt han och hån skratta åt att han fick två sparkonton som min familj och min mormor, morfar ska spara till honom. Han hånade även min mamma. När han skulle gå sa han inte hej då, inte till någon mer än ett litet hejdå till Anton. Inte något tack för maten, för att han fick komma ingenting. Han tittade inte ens på kewin, ville inte vara med på släktfoton, tittade inte ens på hans presenter eller något.. Vad ska man säga? Folk förstår inte hur vi mår i det här. Det går inte ens sätta ord på hur förjävligt det här är. Att en 56 årig gubbe inte ens kan bete sig normalt. Inte bry sig om sin son eller sitt barnbarn. Nu i framtiden får han inte komma på någonting. Inte något kalas, bröllop och om vi ska ha flera barn ska han inte ens få träffa dom heller. Jag bara önskade att han kunde bete sig normalt men jag vet att om han inte kunnat det på 5 månader och även där innan så kommer detta aldrig ske. Han får gärna hata mig hur mycket han vill för någonting som jag inte ens vet varför han ska göra det för. Hur kan man göra så mot sitt egna barn? Kewin har ingen farfar. Hur sorgligt det än låter så har vi det bättre utan honom i våra liv. Jag orkar inte längre hoppas att det ska bli bra. Jag ska sätta ner foten på jorden och stå upp för våran familj när ingen annan vågar säga i från. När vänner till honom vet om detta, släktingar och familj, och framför allt Anton och ingen vågar säga i från är det någonting som är väldigt fel. Vad är det som är fel ? Jag förstår inte? Det är så många frågor, tankar som svävar runt omkring oss just nu. Det värsta utav allt är att se Anton må så dåligt, Att få se honom skämas för sin pappa. Att se Anton gråta för allt runt detta skär i mitt  hjärta. Vad är det han vill? vill han se sin son må dåligt? Vill han att Anton ska bli lämnad? Det är hemskt. Finns inga ord. Ni som läser detta nu. Jag hoppas ni förstår, och verkligen kan tänka er in i våran sits. För i bland känns det som om ingen bryr sig om mina ord. Jag vet inte vad jag ska säga men en sak är säker Kewin kommer aldrig ha en farfar. 

Min pappa Roger och min morbror Stefan

Förra veckan när min mamma och pappa var hemma hos oss på fika för att fira Antons födelsedag så råkade min pappa ut för något väldigt hemskt. Det var så att det snöade denna fredagen och ute på våran parkering var det rent ut sagt en isbana rakt av. Nysnön låg som ett täcke över isen och när mamma och pappa skulle åka och hämta min bror ramlade min pappa på isen. Mamma ringer snabbt upp till mig och ber mig komma ner för att se om det är brutet eller vad det nu är. Tar på mig massa kläder och lämnar över Kewin till Anton. När jag kommer ner så ligger pappa på marken och har väldigt ont. Min pappa är en sådan person som inte visar smärta eller gnäller över hur ont det är. Men nu gjorde det verkligen ont och det såg jag på honom. Så han visade vart han hade ont och jag kände lite på benet. Just då var det jätte svullet och det kändes precis som en blodådra satt och klämde åt under huden. Ambulansen kom och dem sa att det absolut inte var någon fara eftersom i detta läget stod pappa upp på benet. Men dem åkte in till akuten i Borås och jag,Kewin och Anton hämtade min lillebror ute i ingenstans. Väl inne på akuten röntgade det benet och det var brutet på två ställen. Hälen hängde lös och våran älskade pappa fick stanna på sjukhuset för gips med mera. I går fick min pappa en operations tid klockan 16.00 och då sövdes han ner. Det tog 2 timmar att fixa i ordning benet igen. I natt har han fått ca 8 morfin sprutor om inte mer. Ryggmärgsbedövning och han mår pest och pina. Det är så himla jobbigt när det händer en släkting,vän eller som i mitt fall en familjemedlem någonting. Man blir så orolig och rädd. Vi tänker på dig pappa, och hoppas du mår bra där i din sjukhus säng just nu. Du är VÄRLDENS bästa pappa och jag älskar dig. 

Kram Bella & Kewin ♥

Den senaste tiden har jag haft en stor ångest klump i magen så jag har nästan varit nära på att ta mina saker och dra mig till nått ställe där ingen annan människa finns. Där jag kunde få tänka bort allting för ett tag, bara njuta av tiden och sova bort dagarna. Men den drömmen gick aldrig i uppfyllelse utan jag är kvar här och nu börjar det sakta men säkert ändra sig. Jag börjar bli mig själv igen och dem här j*vla hormonerna börjar dra sig tillbaka till normal läge igen. Jag har mått så fruktansvärt dåligt för att mina önske drömmar kring detta med kewin och våran familj inte har gått i uppfyllelse utan vi har varit nere i en svaka.

Vi har levt som råttor och vi har inte vetat hur detta ska fungera. Alla drömmar som jag hade, att anton skulle få jobb, vi skulle flytta till en lägenhet och starta vårat egna liv där, inte behöva leva på massa bidrag och snåla varje månad för att få ekonomin att hänga i hop. Men varje dröm kraschades en efter en och anton fick inget jobb då han gick ut skolan i juni och började söka mitt i semestern. Jobb växer ju tyvärr inte på träden utan det tar en lång tid att få jobb, det var vi berädda på. Men efter många månaders väntan, utan nån bra ekonomi så började jag må fruktansvärt dåligt då det kändes som allt skulle gå åt helvete. Vi skulle behöva leva på massa bidrag och blä! det fanns inte i min tanke. Ångest ångest ångest, jo, han har varit på besök här under ett bra tag.

Lägenhet har vi inte heller fått för det finns inte en enda ute, och dom som har jobb går ju före dem som lever på bidrag. Tyvärr, där sket sig den drömmen också. Anton och jag började bråka för att allting såg mörkt ut, jag hade ångest som bara den och allting bara slängdes i väggen, men vi var tvugna att kämpa för våran lilla prins. Och mitt i allt så kom det ett stort ljus och vände på skiten. Anton fick jobb, vi började leta lägenheter mer och mer och vi fann en lägenhet som var kanon bra för oss. Nu har stenen släppt från min lilla mage och nu börjar livet som jag en gång drömde om. Ett lyckligt liv tillsammans med min familj.

Kan inte beskriva hur glad jag är just nu, hur lycklig och stolt jag är över min anton som i dag kom hem till mig med ett stort leende på läpparna och sa att han fått jobb. Kan inte ens sätta ett ord på det, nu hoppas jag att vi får lägenheten som vi var och kollade på idag. Den var stor,fin och fräsch och jag kommer nog trivas där väldigt bra.Tänk att allting kunde vända sig när man var nere i skiten. Så skönt att allting är fixat och klart. Och i dag skrev Anton under papper på socialkontoret att han är pappan till våran son. Nu är verkligen lyckan här vid våran sida och jag längtar något enormt efter vår lilla skatt.