Mamma till Kewin ♥

Du besökte mina drömmar i natt, som varje natt. Där är det du och jag, så kära och så lyckliga. Där är det bara vi, nu och föralltid. Där berättar du hur mycket jag betyder för dig, och att det ska vara du och jag tills våra hjärtan säger stopp. Jag hatar detta! Jag hatar att vakna upp varje natt i ren panik och veta att det bara var en lögn. Allt du lovade bröt du så snabbt. Det var för bra för att vara sant, det var som att leva i en lyckovärld där bara du och jag fanns. Jag vet att det aldrig kommer ske, det kommer aldrig bli du och jag igen så som det en gång var. Snälla, säg mig. Varför kan jag inte släppa det som en gång var? Det var för bra för att vara sant och det var en äkta kärleksaga som precis hade börjat men tog slut lika snabbt. Nu är det svårt att avsluta alla kapitell och gå vidare, jag är inte redo och jag vet det, jag är inte redo att lägga våran kärleksaga på hyllan där alla andra minnen finns. En gång i tiden var du min, jag var så stolt, du tog mitt hjärta med storm men du slet det i tusen bitar likaså. Jag kommer aldrig kunna förlåta dig, men jag vet att tiden är inne för att säga hejdå till dig. 

Så mycket tankar, så mycket frågor. Vart ska man börja egentligen? vart började allting? Var det någonting som jag gjorde fel? Eller var jag inte dröm tjejen som du hade ritat upp i din skalle för din son?  Enligt dig är jag den. Jag har inget namn, jag blir kallad det kalla namnet den, det. Du har aldrig sagt mitt namn eller ens  hej, aldrig kollat åt mitt håll och hälsat. Du slängde ut mig när jag förlovade mig med din son.  Du grattar inte när din son berättar att han ska bli pappa i stället så skrev du ett brev till honom och sa att om han inte lämnar mig så vet han var dörren finns. Du skrev även att du inte fattade dig på honom då han älskade mig. Den dagen vi fick veta att vi skulle få en son och hade varit på könsultraljud i Göteborg kom din son till dig för respons och visade stolt upp bilder på vårat gemensama barn kewin. Du vände inte ens blicken åt oss och fnös bara åt oss när vi sa att det skulle bli en pojk. När Kewin föddes ringde du inte ens till oss och sa grattis, du kom inte till bb och hälsade på utan låtsades som om inget hade hänt. Du frågade inte om allting hade gått bra eller om han ens levde. Du brydde dig inte. Så kall som man kan vara. Det har hänt så mycket och du har verkligen särbehandlat mig som person. Jag vet inte vad jag har gjort eller vad som är fel på mig enligt dig. Jag vet inte hur du tänker eller vad som är fel. När vi kom hem med Kewin för första gången sa du inte ens då grattis. Du tittade inte ens på honom utan undvek honom totalt. Alla andra gånger har varit den samma. Du har inte grattat oss ännu för våran son. När vi var på kalas hos min fästmans farbror vräcker du ur dig att JAG HAR FAN INGET BARNBARN !!! mitt framför oss och släktingar. Inte någon säger någonting på ca 1 minut. Det är sådan negativ energi som sprider sig i rummet. Och även här så kallt. Varför ställde sig ingen upp och sa emot? Varför vågar ingen göra någonting? I stort sett hela min stad,släkt och vänner vet om att du inte bryr dig om Kewin, mig eller Anton. Det är pinsamt när folk kommer fram och pratar om hur du särbehandlar oss in i det sista. Men det är en hemlighet i sig, ingen vågar göra någonting. Ingen vågar stå upp och försvara oss. Dem låter detta fortsätta och säger att låt han få sin tid. Det har gått snart 5 månader sedan Kewin föddes och ännu har ingenting hänt. Ännu en chans fick han och det var det här med dopet. Jag och Anton bestämde att nej, han ska fasen inte få komma på dopet och förstöra kewins dag. Vi ville göra detta till ett gott minne i framtiden där ingenting negativt skulle få komma in och förstöra. Men efter mycket prat med Antons mamma så gick vi med på att ge honom en chans till. Om han uppförde sig väl och visade att han brydde sig om sitt barnbarn + mig och anton. Dagen kom och det var Kewins dag. Han kom till kyrkan och sedan kom han på festen som vi annordnat.  Vi hade fixat bordsplaceringar och satt tre stycken släktingar från min sida och 3 från antons sida. Även här uppförde han sig inte normalt. Vid bordet satt två utav min mammas bästa vänner och dem frågade frågor och var trevliga men fick inga svar, dem frös ute min mammas vänner. Man gör inte så när man är på ett barndop. Och speciellt inte när man träffar personer för första gången. När Kewin fick presenter satt han och hån skratta åt att han fick två sparkonton som min familj och min mormor, morfar ska spara till honom. Han hånade även min mamma. När han skulle gå sa han inte hej då, inte till någon mer än ett litet hejdå till Anton. Inte något tack för maten, för att han fick komma ingenting. Han tittade inte ens på kewin, ville inte vara med på släktfoton, tittade inte ens på hans presenter eller något.. Vad ska man säga? Folk förstår inte hur vi mår i det här. Det går inte ens sätta ord på hur förjävligt det här är. Att en 56 årig gubbe inte ens kan bete sig normalt. Inte bry sig om sin son eller sitt barnbarn. Nu i framtiden får han inte komma på någonting. Inte något kalas, bröllop och om vi ska ha flera barn ska han inte ens få träffa dom heller. Jag bara önskade att han kunde bete sig normalt men jag vet att om han inte kunnat det på 5 månader och även där innan så kommer detta aldrig ske. Han får gärna hata mig hur mycket han vill för någonting som jag inte ens vet varför han ska göra det för. Hur kan man göra så mot sitt egna barn? Kewin har ingen farfar. Hur sorgligt det än låter så har vi det bättre utan honom i våra liv. Jag orkar inte längre hoppas att det ska bli bra. Jag ska sätta ner foten på jorden och stå upp för våran familj när ingen annan vågar säga i från. När vänner till honom vet om detta, släktingar och familj, och framför allt Anton och ingen vågar säga i från är det någonting som är väldigt fel. Vad är det som är fel ? Jag förstår inte? Det är så många frågor, tankar som svävar runt omkring oss just nu. Det värsta utav allt är att se Anton må så dåligt, Att få se honom skämas för sin pappa. Att se Anton gråta för allt runt detta skär i mitt  hjärta. Vad är det han vill? vill han se sin son må dåligt? Vill han att Anton ska bli lämnad? Det är hemskt. Finns inga ord. Ni som läser detta nu. Jag hoppas ni förstår, och verkligen kan tänka er in i våran sits. För i bland känns det som om ingen bryr sig om mina ord. Jag vet inte vad jag ska säga men en sak är säker Kewin kommer aldrig ha en farfar. 

Någonting som jag har funderat över är att det är så många ungdomar som blir gravida i tidig ålder. Varje dag så får jag mejl och kommentarer runt om på sidor jag är medlem på, Det är från tjejer som skriver att dem är/vart gravida. Men det mest chockande är att, som jag ser på det hela. I åtta fall av tio så har tjejerna gjort en abort. Jag har ingenting emot abort. Har ju själv gjort en abort. Det är en sak var och en får ta ställning till. Men jag tycker det är dumt att göra en abort då barnet inte kan rå för hur det blev till, men i bland är man helt enkelt inte redo för det. Jag har frågat dem varför dem gjorde abort. Två av dem åtta tjejerna säger att dem kände att det var det enda rätta, att dem skulle inte kunna ta hand om ett barn nu/då, på grund av olika omständigheter. Dem här tjejerna känner i dag att dom får leva med ett litet ärr i själen efter detta, men att det var bäst så. Dem är positiva inför framtiden, och vill skaffa barn när dom känner sig redo.

Men det som verkligen gör mig upprörd är att resten av dom här tjejerna har gjort abort emot sin innersta vilja. Dem har blivit övertalade, i det flesta fall av sin pojkvänn/pappan till barnet. En sådan stor psykisk press som bara leder till en stor rädsla, att han skulle lämna henne om hon inte gjorde en abort. Dem här tjejerna säger att dem gråter väldigt ofta, att dem tänker på det jämt. Att dem känner att dem har dödat sitt barn, det liv som växer inom dem. Jag tycker så fruktansvärt synd om dessa tjejer.

Detta är tjejer som skulle blivit bra mammor, som hade haft så otroligt mycket kärlek att ge. men på grund av deras pojkvänner utnyttjar deras svaghet i en sådan förvirrande situation, har dem fattat ett beslut som gör att många utav dem överväger att ens skaffa barn i framtiden. Dem ser det som att dem har fått sin chans och att dem då kastade bort den. Det avskyvärda och mest förnderande är att killarna efter aborten känner en lättnad, och kanske börja planera resor och grejer för att deras flickvänner ska bli glada igen. för dem har det aldrig rört sig om ett liv.

När dem så kallade internet människorna, när dem som inte vågar stå för sina ord i verkligheten eller stå för det dom sagt och gjort. När dessa personer hoppar på mig och mina nära och kära då har det gått för långt. Under den här veckan har just detta hänt. Jag har blivit så förbaskat ner tryckt så jag har bara skakat av ilska och varit så ledsen för att det finns sådana här personer där ute i världen.

Det hela började att min vän ringde mig här om dagen och var helt förstörd då en människa som är väldigt "känd" bland oss unga mammor som har bilddagboken. Hoppat på hennes man och påstått massa idiotiska saker som människan inte ens har med att göra. När min vän berättade detta för mig började jag skratta åt att människan som hoppat på dem kan ha med på hjärtat att lägga sig i deras liv och hur dom ska planera och ta hand om sina liv.

Jag ville inte starta något stort utav detta utan lät min vän ta hand om det själv och jag fanns där vid hennes sida för att stötta henne då hon blivit så kränkt av den här människan. Dagarna efter så gick jag in på människans blogg och läste då detta gjorde mig så förbaskat arg så tårarna nästan sprutade. Människan sitter och skriver ut klart och tydligt vem och när olika personer har våldtagit henne. Hur kan man göra så?  och kränka sitt barns pappa, visst om man ej går bra i hop tillsammans så har man rätt till att hata en person. Men man behöver inte skriva ut klart och tydligt och sätta en stämpel direkt på människan. Vissa saker kan man hålla inom sig, tycker i alla fall jag.

Jag är ingen person som vill starta någonting stort eller över huvud taget vill börja bråka. Utan när jag tycker någon person gjort fel så säger jag vad jag tycker och står för vad jag säger och vad jag tycker. Jag hatar att ta onödiga diskutioner och dra med massa människor i skiten. Jag gör det hellre ensam och när jag hade läst detta i människans blogg blev jag så chockad över att man kan göra så här mot inte bara barnets pappa utan andra människor. Även om dom "våldtagit" den här personen så skriver man ej ut namn så där då hon inte bara kan bli polisanmäld för det utan även trycker ner sig själv.

Jag satt och funderade över detta i en lång stund och sedan skrev jag ett långt medelande till henne om vad jag tyckte om detta. Och det hon gjort mot min vän. Jag förklarade för henne att man inte gör så här mot nån annan och att jag tyckte att personer som gör sådant här har sjunkit något enormt i mina ögon.

I går innan jag åkte in till förlossningen drog hon i gång ett jävla tjaffs på sin bilddagbok i hopp om att alla andra skulle börja tycka jag var en idiot eller något i den stilen. Väldigt roligt tyckte jag då jag var 100% säker på att hon skulle göra så här. Jag skrev det till och med i medelandet jag skickade till henne. Och så klart gör hon så. Människan vågar inte ta en diskution mellan mig och henne och det tyckte jag var roligt.

Jag fick massa anmälningar om att jag hade kränkt henne och att jag blir avstängd från bilddagboken mm. Och hon slängde ut på sin blogg ( har ej läst, men min vän har läst ) hur idiotisk jag är mm. 

Hon skrev även så här till mig och detta gjorde mig något enormt ledsen då jag inte fattar hur man kan göra så här och framför allt i stort sett önska att mitt barn dog. Det är iallafall så jag fattar denna kommentar som. Jag har aldrig sagt att jag vill föda för tidigt, utan att jag tror att jag kommer föda för tidigt (då menar jag i v.37 +)

**** idag 15:14

Skulle inte du till förlossningen btw? du vet är man gravid ska man inte stressa upp sig, så du kanske borde ta det lugnt o sluta skriva till mig, inte bra o stressa fram barnet, men du vill ju föda tidigt .. men risken är att dom ej kan rädda er son då..

När detta kom som en kommentar till min bilddagbok chockades jag och tårarna började rinna för fullt. Hur kan man skriva något sådant här? Usch, jag hatar sådana här människor och det är väldigt roligt att vissa människor till exempel den här människan ej kan ta kritik. Hon har ju då som sagt anmält mig för kränkning och massa andra saker. Skulle inte bli förvånad om det började komma in anmälningar till socialen.

Roligt är det även att människan ej kan ta och diskutera saker och ting som en vuxen person. Som i mina ögon en ansvarsfull och mogen mamma, Utan istället hoppar på mig och även en annan vän till mig.

Jag är inte den personen som vill göra saker och ting värre än vad det är. Men detta har gjort mig så otroligt ledsen och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev arg, ledsen och chockad över hur människan behandlar mig och mina vänner. Jag brukar även inte ta åt mig utav vad  " internet personer " kallar mig, säger eller vad dem tycker för jag vet att jag är starkare än dem och att jag har en sådant enormt starkt självförsvar och självförtroende att ingen kan trycka ner mig med ord och andra dumheter. Jag får vara ful, äcklig och en jävla slampa i era ögon. Men jag vet att jag varken är någonting annat än vacker, världefull och helt fantastisk. Jag är även ingen dålig mamma som jag även fick höra i dag utav människan. Utan jag vet att jag kommer ge min son det bästa som finns, en bra uppväxt & uppfostran, kärlek och ett tryggt liv tillsammans med sin mor och sin far.

Usch, nu känner jag mig som världens tönt som skriver detta på min blogg, men den här bloggen handlar om mitt liv och mina tankar och funderingar. Gilla det eller gilla det inte, det är upp till er. Jag har aldrig bett er stanna kvar. Jag skriver i alla fall ut detta för jag är otroligt ledsen över att blivit så kränkt. Och att få påhopp så här är en otrolig negativ sak som man inte kan göra någonting åt här i bloggvärlden. Man kan få ha sina åsikter kring saker och ting och det har man rätt att få skriva om, men vissa saker borde man hålla inom sig. Det tycker i alla fall jag.

Natten har varit tung och jobbigt, alla känslor har vimlat runt i mitt huvud och det är inte alltid lika lätt att lägga huvudet på kudden och försöka sova när ångesten, ledsamheten och besvikelsen står högt i taket här hos mig. Nu under dem senaste dagarna så har jag och Anton börjat planera inför våran baby shower som vi ska inom en snar framtid. När vi skulle bestämma vilka som skulle komma tog vi fram en lista och skrev ner alla "vänner" som vi känner och det slutade med några hundra. Men eftersom jag och Anton bara tänker bjuda dem som stått här under graviditeten och visat sig intresserad och brytt sig om både mig och Anton. Så slutade listan på väldigt få människor. Så få människor att jag började gråta av att få se det. Tänk att det är så många som skadat oss under den här resan, som har visat vart dem vill stå i det här och bara svikit när man behöver dem som mest.  Det är så mycket som har hänt under dessa månader som jag varit gravid och jag är så besviken.

Jag är så otroligt jävla besviken på mina så kallade "vänner" som jag trodde skulle finnas här för mig under graviditetens gång. Jag ska göra klart för er alla, och nu menar jag alla. Ta verkligen åt er av detta inlägget för det finns inte alls många som har stått här vid min sida under den här resan. Det är skrämande lite personer som visat sig vara äkta och dessa två personer som står mig nära hjärtat i ur och skur vet själva om att jag är tacksam för deras stöttande hand.

Innan jag blev gravid hade jag en uppfattning om hur livet skulle bli när man väl väntade barn, Jag trodde att folk skulle öppna ögonen för en och se hur stark person man faktiskt är. Hur mycket man kämpar sig igenom dagarna för att få livet att fungera. Och jag trodde på fullaste allvar att jag skulle vara omtyckt och älskad över att jag klarade av att stå upp på mina ben och behålla detta barnet. Men det ändrades snabbt.

I början av graviditeten så var det en av min mammas bästa vänner som sa att det är nu under graviditeten du kommer märka vilka som är dina äkta vänner och vilka som är falska och vänder dig ryggen till. När hon berättade detta så tog jag ej åt mig utav det hon sa utan sket i att lyssna och fnös bara åt henne och sa att mina vänner skulle visst finnas där för mig vad jag än gjorde för beslut. Jag valde att behålla min bebis, jag valde att leva mitt liv ensam och hatad än vara älskad och ha med mig resten av livet att det här barnets hjärta aldrig fick fortsätta att slå. Jag valde bli en mamma. Jag hade ju med mig att jag skulle förlora många vänner, men jag trodde aldrig att det skulle bli så här. Jag visste att jag ej skulle kunna festa, leva livet som en ungdom gör och gå klart skolan. Men var man tvungen att bli accepterad för det? Varför kunde man inte bli det som en mamma? Jag kommer ju alltid vara samma Isabella som jag en gång var, fast jag har en bebis med mig och kan inte göra saker som andra tonåringar gör. Jag tänker annorlunda än vad en tonåring gör. Men för mig gör det ingenting, jag har redan gjort saker i mitt liv som jag tröttnat på. Jag gillar inte att festa och supa mig sten full och knulla runt. Jag gillar att sitta hemma med min familj och mysa framför en film en lördagskväll. Jag gillar att ha middagar tillsammans med mina tjej vänner och kunna ta ett glas vin till middagen. Och jag älskar att vara ute och hitta på saker, så som gå till lekparken, djurparken och andra roliga saker. Det är vad jag älskar. Så ser mitt liv ut. Jag valde att behålla min bebis, jag valde att hellre leva mitt liv ensam och hatad än vara älskad och ha med mig resten av livet att det här barnets hjärta aldrig fick fortsätta att slå. Jag valde bli en mamma.

Tiden gick och jag gick in i nya veckor. Det tog inte lång tid innan en efter en vände mig ryggen till och slutade kontakta mig, endel hade redan valt sina vägar och slutat kontakta mig redan samma dag som jag gick ut med att jag var gravid. Och endel väntade ut den rätta punkten. Men det dög bara att prata med mig och fråga hur det gick med mig och bebisen när jag stötte på dem i skolan, på stan eller var som helst. Då dög det att fråga hur jag mådde, hur jag såg inför förlossningen och ville se bilder på min son m.m.  Personer som jag verkligen trodde skulle stå där och stötta mig i vilket beslut som jag än tog, fanns ej där för mig längre och jag vet i dag varför nästan alla försvann från mig. Varför alla slingrade sig i väg från mig. Dessa vänner som jag hade innan är så fega, så jävla rädda och så otroligt äckligt låga så det finns inte.

För det är nu under graviditeten jag behövde er som mest, det var nu under den här resan jag behövde erat stöd och en axel att lägga mitt huvud på när jag hade det svårt. Men vart fanns ni då? Stod ni där vid min sida och pushade mig upp till topp igen. Nej, det gjorde ni inte.
Det är så roligt att se så här nu i slutet av min graviditet och när kewin snart är här. Hur ni slingrar er sakta men säkert tillbaka och försöker få upp kontakten med mig igen. Det är nu det går bra att skriva till mig och fråga hur jag mår och berätta för mig hur mycker ni bryr er om mig osv. Men allvarligt så är det ju inte mig ni bryr er om. För vart har ni varit under alla dessa månaderna som gått? Ni har ju inte ens kunnat ägna er en minut åt att skriva ett sms/ medelande eller va fan som helst och frågat hur jag mår och hur det går osv. Ett litet jävla medelande som inte ens tar en minut att skriva. Jag fattar inte hur ni kan ha med på hjärtat att försöka slingra er tillbaka nu och försöka fjäska er in hos mig för att sedan få se och gossa med min bebis. Ni personer som inte ens brytt sig ett dugg om mig under min graviditet. Det har ju bara dugit att hälsa på mig och klappa på min mage, frågat hur allting går när ni sett mig på stan. Men aldrig några medelanden har jag fått från mina så kallade

" vänner " under den här resan. Det är så sorgligt men ändå så roligt att se hur falska ni faktiskt är. Ni är så otroligt jävla låga att jag äcklas utav det.  Det är så många som har bett mig ta med kewin till skolan när han kommit, att ni vill träffas, och att skriva ett sms när han kommit till världen. Men varför skulle jag göra det? Varför skulle jag låta några som inte ens har brytt sig få hälsa på min son?  Det är äckligt att ni gör så här. Och det jag tycker är jobbigast är att detta är personer jag umgicks med under en lång tid. Personer som jag hade delat mina känslor och tankar med under mitt liv. Är det jag som ska ha med på hjärtat att söka upp mina

"vänner". Varför? jag behöver faktiskt ingen mer än dem som älskar mig. Jag har min familj, min släkt och dessa få personer som stöttat mig. Och jag behöver inte dela min graviditet med nån annan än min fästman.

Som min mammas bästa vän sa, det är nu under graviditeten du kommer märka vilka som är dina äkta vänner och vilka som är dom falska och kommer vända dig ryggen till. Det är sant, jag har verkligen insett vilka som är mina äkta vänner och vilka som är så otroligt falska och äckligt fega.  Jag är tacksam över att jag äntligen vet med mig att det är ingen annan än dem som älskar mig som är dem äkta. Det är jag, min fästman och min son. Jag behöver inga andra än dem. Ni valde att gå eran väg och jag valde min egna väg. För både du och jag har med oss, att det är jag som kommer vara lyckligast på jorden medans du gråter över vad du gjort.

Nu har jag varit hemma ett tag sen jag kom hem i från sjukgymnasten. Allting gick super bra och fick lite råd och tips på hur jag ska sköta om mig innan förlossning och efter. Samt vad jag ska undvika när det gäller foglossningsbesvären. Jag fick med mig ett stödbälte hem och detta fick jag gratis. Blev helt paff när hon sa att jag ej behöver lämna tillbaka det för att dem ger ut sådana till gravida kvinnor med fogbesvär. Härligt, där slapp jag betala flera hundra för ett jävla bälte som jag bara ska använda i några veckor framöver. Det är verkligen underbart med det stödet man får från bältet och nu känner jag mig som en levande människa igen.

När jag ändå var inne i stan sprang jag in på försäkringskassan och fixade med min föräldrapenning. Tyckte det var väldigt krångligt att förstå sig på och eftersom jag ej har jobbat innan så var det extra krångligt med massa papper. Men nu är det klart och inskickat.

Nu har jag även börjat packa lite smått inför morgon dagen och jag vet inte riktigt vad jag ska ha med mig. Vad behöver man egentligen mer än kläder, och en tandborste?  Skämt o sido, lite mer ska jag ha med mig än det där.

Hoppas alla fått en kanon dag i regnet. Även om det varit svalkande med regn så har jag svettats som bara den och varit nära på att svimma av värmen flera gånger. Tänk om man kunde klara av att gå upp för några backar och några trappor utan att bli nerdrängt utav svett ? Det hade varit en dröm..

Jag är så himla glad just nu, jag är så glad att jag bara vill skrika ut all min glädje på alla människor som säger hur liten jag är, hur smal jag är och att jag inte har någon stor bebismage för att vara i månad 7. Jag är så otroligt glad för att varje dag få höra hur liten och smärt jag är. Och få en hånflin när jag säger hur mycket jag gått upp under min graviditet. Jag är så glad för att dessa människor läser min blogg och skriver dessa saker till mig. Och är tacksam för att få höra detta varje dag. Det är så roligt att vakna varje morgon och veta att i dag kommer det skära i hjärtat. Ja det är det bästa jag vet !

FEL, FEL, FEL ! Bort med denna positiva skiten. Jag är inte alls glad över detta. Jag är så för jävla arg just nu och väldigt besviken på omvärlden som absolut inte vet något bättre eller har något bättre för sig än att sitta och jämföra mig med andra och trycka ner mig. Jag tänker inte sitta här tyst och hålla min käft och mina känslor inne för detta är någonting som har gjort mig ledsen, arg och väldigt besviken under en lång tid. Och jag vet väl för fan själv att jag har en liten bebiskula mot vad dom andra gravida kvinnorna har. Jag vet att dessa 4 kg som jag gått upp är ingenting att må dåligt över. Och att jag är inte som alla andra.  Jag är väldigt medveten om att jag är speciell och att jag är trött på att ni som läser min blogg. Antagligen skum läser igenom mina inlägg och sedan lägger i från er en spydig kommentar eller en kommentar som är helt rubbad. För ingen som läser min blogg känner mig till 100. Det är ingen av er som vet hur Isabella Schölling fungerar i verkligheten och det är ingen som ska sitta och påpeka och säga saker till mig när ni inte ens vet vem jag är. Jag är trött på skumläsare, smygläsare, och sådana som rotar och skapar sin egna historia av min verklighet. Nu ska detta ta ett stopp och ni som inte träffat mig i verkligheten, eller känner mig ni vet inte hur denna tjejen fungerar.

Isabella schölling är en sprallig och glad tjej. Hon tänker positvit och har ett mål i livet. Hon är tacksam för det hon får och hon har en jävla bra självkänsla och självförtroende. Hon är väldigt medveten om saker och ting och hon är inte som alla andra 18 åringar. Den här tjejen tänker annorlunda och den omogna spralliga tjejen som många kanske uppfattat att jag är, har fel. Jag älskar livet och är glad i stortsett hela tiden. Jag är inte så sprallig i tankarna, i mina tankar tänker jag som en vuxen människa ska göra. Jag tänker inte på sex dygnet runt, droger och fester. Jag tänker som en mamma ska göra och jag sätter min Kewin och Anton i första hand. Jag älskar min familj och det är det bästa som har hänt mig.  Bara för jag är 18 år så kommer inte jag vara som vissa äldre har uppfattat oss unga mammor. ansvarslösa, tänker bara fester och knark. Nej nej nej, fel inte den här tjejen inte ! Den här tjejen kommer sitta hemma med sin son och älska honom för varje jävla sekund som går. Jag kommer ge kewin en uppväxt och ett liv som jag aldrig fått vara i närheten av.

Mina kompisar fick en chock när jag sa att jag pluggar och läser om barn uppfostran och barn psykologi och att jag älskar utveckla min förmåga att kunna ta hand om min son på ett bra sätt. Att jag ser fram emot att uppfostra mitt barn och att jag verkligen inte tänker göra som andra ansvarslösa mammor gör. Det är sant, det finns ansvarslösa mammor. Och tyvärr har dem äldre mammorna trott att dem flesta unga föräldrar blir sådana.
Man måste som sagt vara minst 30 år innan man ens tänker på barn, annars vet man inte hur man uppfostrar och ger sitt barn det bästa. Bullshit, jag vet att jag kommer vara en perfekt mamma för min son. Och jag vet att jag har både tålamodet och kärleken till min son. 
Roligt ändå att mina vänner fick sådan chock och trodde absolut inte att lilla Bella skulle vara en bra mamma första gången dom hörde att jag var gravid.

Iallafall till en sak som har gjort mig väldigt upprörd och ledsen i dag är olika kommentarer från en "äldre" mamma. Jag tycker själv jag är fjantig nu när jag skriver det här på min blogg. Men detta gjorde mig så otroligt ledsen så jag vill skriva av mig om detta.

Jag har fått uppfattningen om att så kallade "äldre" mammor tror att dom är bättre än oss unga. Jo,varför tror jag det? för varje gång en äldre mamma skriver till mig på min blogg så skriver dem tex
Massa råd som inte alls stämmer, för jag har redan kollat upp informationen om det innan jag gick ut med det.
Att jag har liten mage, och att deras är mycket mycket större.
Att dem har en fastare och stabillare ekonomi.
Att när dom var i min ålder så var det bla bla bla

Dem som hoppat på mig jämför mig med dem själva och att dem är så mycket bättre och vet så mycket mer än vad jag vet. Att när dem var i min ålder var det inte så här och då var dem så smala som mig och såg ut så och bla bla.  Jag är trött på att bli behandlad så utav andra mammor. Jag kan säga och ja, nu kommer jag fan i mig skryta så otroligt mycket!  Att jag vet mer än vissa äldre mammor. Jag har läst mycket böker, fått mycket information och letat själv. Jag har gjort otroligt mycket och jag får i bland till och med ge mammor råd och information om vissa saker som dom ej hade någon aning om.

Dessa människor som hoppar på mig bara för jag är yngre är ju, ursäkta mig. Men störda i huvudet. Jag vet nog mer än vad du tror och jag är väldigt medveten om att jag är liten för att vara i vecka 26 och att alla andra som är i min vecka är mycket större. Detta är någonting jag får höra precis varje dag. Från folk som jag precis träffat och även kompisar och släktingar, familj. Jag vet om att jag är liten för att vara i månad 7 och behöver inte få höra det om och om igen av samma person.

Men dem sakerna jag ofta får höra, och som stör mig otroligt mycket är tex.

Jag citerar kommentarer jag fått. 

Vadå, 4 kg är väl ingenting att gå upp under en graviditet ?

Svar: Nej det är ingenting att gå upp under min graviditet och det har jag inte påpekat heller. Men det blir en chock när man ställer sig på vågen och ser att det är 60 kg.

Men du ska inte må dåligt för att gå upp i vikt.

Svar: Det gör jag inte, jag mår super för att gå upp i vikt och angående mitt inlägg jag skrev i går om min vikt. Jag vill inte gå upp 28 kg för att det hade varit svårt för mig att acceptera. Går inte riktigt att förklara läget men jag har under mitt liv alltid haft problem med vikten och hur mycket jag än försökt att proppa i mig fett, feta saker, och ätit tabletter för att gå upp, drukit kosttillskott varje dag. Testat allting för att gå upp i vikt så händer det ingenting. Jag har gråtit över att jag alltid legat under 60 kg och sökte upp en läkare som gjorde ett matschema åt mig. Hon gav mig massa drycker som jag skulle dricka flera gånger om dagen men det hände ingenting. Så det blir en chock när man ställer sig på vågen och ser sin vikt för har aldrig vägt mer än 60 kg. Och det blir en chock när man ätit och ätit och ätit och det inte har hänt någonting, men nu går man liksom upp flera kg och man får en lätt chock. Det inlägget jag skrev var mest på skämt. Jag skäms inte över min kropp eller någonting, och är överlycklig över mina 60 kg. Jag mår bra över att väga det och det är inget illa menat mot dem som väger 60 kg utan att bära på en bebis. Jag har alltid velat väga runt 60 kg för annars har jag känt mig smal och fått kommentarer om mina matvanor. Förra året hade jag som nyårsmål att gå upp från 53 till 60 kg på ett år. Detta lyckades jag inte med. Men nu har jag iallafall uppnått mitt mål och är glad över min vikt som sagt.

Är du i månad 7, det syns ju ingenting på dig !?

Är medveten om att jag har en liten bebismage på 93 cm i midjemått. Men jag är stolt och glad över att inte vara en barbapapa nu. Jag är glad för att inte ha en mage i vägen hela tiden. Är stolt över min mage, men när man får höra hur liten och smärt man är för att vara i månad 7. Så blir man ledsen.

Jag blir otroligt ledsen över att få höra, och bli jämförd med. Det är aboslut inte kul att alla andra som är i min vecka är mycket större än mig och jag kommer med nästan en helt platt mage. Men alla är unika och det har tydligen inte alla fattat. Man är unik och jag är bara 17 år än så länge. Och min kropp arbetar och växer något enormt fortfarande. Jag är inte färdig utveklad ännu som tex 30 åringar är. Jag har alltid varit smal under hela mitt liv och haft starka och fina magmuskler. Jag är även väldigt lång. Och detta leder till att mina magmuskler inte vill släppa fram min bebis mage ännu och att det inte syns så tydligt att jag är gravid. Det är väl inte mitt fel för jag varit smärt och fin under mitt liv?  Men som sagt är överlycklig för att få vara smal än så länge. Och är faktiskt inte så avundsjuk på alla andra som har stora magar tidigt och som får kämpa för att göra vissa saker. Jag är glad för att jag klarar av att knyta mina skor fortfarande, att jag kan torka mig efter ett toa besök och att jag kan raka benen samt se mina fötter fortfarande.

Får jag klappa på magen ?

Folk som jag inte ens sett förut, folk som jag träffat en gång, kompisar, mammas kompisar. Antons kompisar och massa personer kommer fram och ska klappa på magen. Vissa frågar inte ens utan bara kommer fram och börjar klämma och putta på min prins där inne. Detta har blivit väldigt jobbigt och till och med anton tycker det är skit jobbigt när vi är på stan och folk kommer fram och vill klappa. Men det är bara att gilla läget, och funderar på att börja ta betalt för varje klapp och smekning som kewin får.

Min syster, släkting/ hon ... är ju mycket större än dig bella.

Jag hatar när folk kommer med denna kommentaren och ska börja jämföra mig med sina kompisar, släktingar och systrar och så vidare. Alla är unika och ja, jag är medveten om min mini mage. Lägg ner skiten med att jämföra mig med andra. För alla är unika och jag är unik som bara den som är smal som tusan under min graviditet.

Nu tror jag att jag fått skriva av mig lite iallafall.  Jag vill absolut inte att mina läsare ska försvinna, och att ni slutar att kommentera. Men i bland borde man välja sina ord och läsa bättre innan man öppnar sin mun. Det är sorgligt att vissa inte tänker innan dem säger nått. Men är otroligt lycklig för alla fina och puschande kommentarer jag fått idag. Kram på er vänner !

Jag trillade in på en blivande mammas blogg och jag tror aldrig jag blivit så upprörd som jag blev när jag började läsa hennes inlägg som hon skrivit. I sina inlägg skriver hon så negativt och drar alla över en och samma gräns. Hon skriver negativt om sin graviditet och klagar ständigt om sin graviditet. Jag fick en stor chock när jag läste hur hon kastade problem på sitt barn och att hon inte förstår vitsen med att amma, det gör ju bara ont och bröstvårtorna blir ju så irreterade. Och att detta är absolut hennes sista graviditet för det är så jävla jobbigt att gå runt på en fis i magen ?! Hon smutskastar andra mammor och säger att dem som gör si och så är dumma i huvudet, och visst alla har sina åsikter om saker och ting. Men man behöver ju inte skriva på detta sätt som hon gjorde.

Jag förstår mig inte på denna människan ett dugg. Förstår mig inte på människor som är negativa hela tiden. Blev så himla arg och besviken på hur man kan kasta skit på sitt barn så där och skriva så elaka saker på sin blogg. Jag har också sagt dumma saker, skrivit osmarta saker på min blogg. Och klagat över hur ont jag haft det. Men jag trivs med att vara gravid. Alla har jobbiga dagar, och att vara gravid är verkligen ingen dans på rosor. Det är mycket smärtor när man är gravid men man behöver inte smutskasta sitt barn och lägga över problemen på sitt barn för det. Varför skriver man så negativt om sin graviditet undrar jag?  Varför klagar man ständigt över hur jobbigt det är och hur gärna man vill bli av med sin mage och sammandragningar och hela köret. Varför tar man inte och är evigt tacksam för att man fått gåvan att ens kunna vara gravid. Det är inte alla som kan få vara med om detta, det är inte alla som kan få bära på sitt barn och få känna bebisens sparkar och rörelser varje dag. Det är faktiskt väldigt många som inte kan få vara gravida och det är så orättvist att det är så.

Jag är i alla fall evigt tacksam för att jag fick gåvan att vara gravid, för att vara gravid är faktiskt någonting fantastiskt. Och även om det är jobbigt och tungt så älskar jag, och njuter av min graviditet varje sekund. Det är som sagt ingen dans på rosor att vara gravid, och den som har sagt att en graviditetet är underbart och fantastiskt hade rätt. Detta är en otrolig lång väg som precis har börjat för mig, Jag är över lycklig för min knodd i magen, jag är glad och lycklig för att jag fått en sådan här sann kärleks saga.

Till alla mammor som klagar och gnäller hela tiden..ta vara på tiden istället, för en dag kanske du vaknar upp och har förlorat allting. Man vet aldrig hur länge man får låna denna/dessa små änglar och en dag kan Ängeln/änglarna vara borta. Varför gnälla över ett barn? det är jobbigt att vara förälder men gnäll inte över hur jobbigt det är. För du hade nog saknat det om du vaknat upp en dag utan din knodd vid din sida. Livet kan snabbt ta slut och jag känner personer som misst sina barn, fått missfall sent i graviditeten, kan ej få barn. Och jag mår så dåligt över att dem fått varit med om dessa saker. Man vill ge dem den här lyckan att kunna få uppleva glädje, lycka och att få vara gravid. Det betyder mer än vad du tror. Och snälla, gnäll inte över att det är jobbigt att vara gravid, förälder och så vidare. Det lönar sig inte i längden. Njut istället av denna otroliga gåvan.