Direktlänk till inlägg 8 februari 2011
Så mycket tankar, så mycket frågor. Vart ska man börja egentligen? vart började allting? Var det någonting som jag gjorde fel? Eller var jag inte dröm tjejen som du hade ritat upp i din skalle för din son? Enligt dig är jag den. Jag har inget namn, jag blir kallad det kalla namnet den, det. Du har aldrig sagt mitt namn eller ens hej, aldrig kollat åt mitt håll och hälsat. Du slängde ut mig när jag förlovade mig med din son. Du grattar inte när din son berättar att han ska bli pappa i stället så skrev du ett brev till honom och sa att om han inte lämnar mig så vet han var dörren finns. Du skrev även att du inte fattade dig på honom då han älskade mig. Den dagen vi fick veta att vi skulle få en son och hade varit på könsultraljud i Göteborg kom din son till dig för respons och visade stolt upp bilder på vårat gemensama barn kewin. Du vände inte ens blicken åt oss och fnös bara åt oss när vi sa att det skulle bli en pojk. När Kewin föddes ringde du inte ens till oss och sa grattis, du kom inte till bb och hälsade på utan låtsades som om inget hade hänt. Du frågade inte om allting hade gått bra eller om han ens levde. Du brydde dig inte. Så kall som man kan vara. Det har hänt så mycket och du har verkligen särbehandlat mig som person. Jag vet inte vad jag har gjort eller vad som är fel på mig enligt dig. Jag vet inte hur du tänker eller vad som är fel. När vi kom hem med Kewin för första gången sa du inte ens då grattis. Du tittade inte ens på honom utan undvek honom totalt. Alla andra gånger har varit den samma. Du har inte grattat oss ännu för våran son. När vi var på kalas hos min fästmans farbror vräcker du ur dig att JAG HAR FAN INGET BARNBARN !!! mitt framför oss och släktingar. Inte någon säger någonting på ca 1 minut. Det är sådan negativ energi som sprider sig i rummet. Och även här så kallt. Varför ställde sig ingen upp och sa emot? Varför vågar ingen göra någonting? I stort sett hela min stad,släkt och vänner vet om att du inte bryr dig om Kewin, mig eller Anton. Det är pinsamt när folk kommer fram och pratar om hur du särbehandlar oss in i det sista. Men det är en hemlighet i sig, ingen vågar göra någonting. Ingen vågar stå upp och försvara oss. Dem låter detta fortsätta och säger att låt han få sin tid. Det har gått snart 5 månader sedan Kewin föddes och ännu har ingenting hänt. Ännu en chans fick han och det var det här med dopet. Jag och Anton bestämde att nej, han ska fasen inte få komma på dopet och förstöra kewins dag. Vi ville göra detta till ett gott minne i framtiden där ingenting negativt skulle få komma in och förstöra. Men efter mycket prat med Antons mamma så gick vi med på att ge honom en chans till. Om han uppförde sig väl och visade att han brydde sig om sitt barnbarn + mig och anton. Dagen kom och det var Kewins dag. Han kom till kyrkan och sedan kom han på festen som vi annordnat. Vi hade fixat bordsplaceringar och satt tre stycken släktingar från min sida och 3 från antons sida. Även här uppförde han sig inte normalt. Vid bordet satt två utav min mammas bästa vänner och dem frågade frågor och var trevliga men fick inga svar, dem frös ute min mammas vänner. Man gör inte så när man är på ett barndop. Och speciellt inte när man träffar personer för första gången. När Kewin fick presenter satt han och hån skratta åt att han fick två sparkonton som min familj och min mormor, morfar ska spara till honom. Han hånade även min mamma. När han skulle gå sa han inte hej då, inte till någon mer än ett litet hejdå till Anton. Inte något tack för maten, för att han fick komma ingenting. Han tittade inte ens på kewin, ville inte vara med på släktfoton, tittade inte ens på hans presenter eller något.. Vad ska man säga? Folk förstår inte hur vi mår i det här. Det går inte ens sätta ord på hur förjävligt det här är. Att en 56 årig gubbe inte ens kan bete sig normalt. Inte bry sig om sin son eller sitt barnbarn. Nu i framtiden får han inte komma på någonting. Inte något kalas, bröllop och om vi ska ha flera barn ska han inte ens få träffa dom heller. Jag bara önskade att han kunde bete sig normalt men jag vet att om han inte kunnat det på 5 månader och även där innan så kommer detta aldrig ske. Han får gärna hata mig hur mycket han vill för någonting som jag inte ens vet varför han ska göra det för. Hur kan man göra så mot sitt egna barn? Kewin har ingen farfar. Hur sorgligt det än låter så har vi det bättre utan honom i våra liv. Jag orkar inte längre hoppas att det ska bli bra. Jag ska sätta ner foten på jorden och stå upp för våran familj när ingen annan vågar säga i från. När vänner till honom vet om detta, släktingar och familj, och framför allt Anton och ingen vågar säga i från är det någonting som är väldigt fel. Vad är det som är fel ? Jag förstår inte? Det är så många frågor, tankar som svävar runt omkring oss just nu. Det värsta utav allt är att se Anton må så dåligt, Att få se honom skämas för sin pappa. Att se Anton gråta för allt runt detta skär i mitt hjärta. Vad är det han vill? vill han se sin son må dåligt? Vill han att Anton ska bli lämnad? Det är hemskt. Finns inga ord. Ni som läser detta nu. Jag hoppas ni förstår, och verkligen kan tänka er in i våran sits. För i bland känns det som om ingen bryr sig om mina ord. Jag vet inte vad jag ska säga men en sak är säker Kewin kommer aldrig ha en farfar.
Jag är så otroligt trött på att gråta, Jag vill inte gråta mer. Jag kan inte gråta mer. När ska jag få känna lycka? kärlek? Jag är lyckligast med någon, hatar ensamheten och att vara själv, vill ju bara vara lycklig och att få älska någon för al...
Hej kära läsare, som ni vet så har jag inte skrivit så mycket nu under ett bra tag, saken är den att jag inte vetat vad jag ska skriva, har varit så tom innuti mig. Men nu har jag lovat alla runt omkring mig att jag ska börja blogga ingen, men detta ...
Du besökte mina drömmar i natt, som varje natt. Där är det du och jag, så kära och så lyckliga. Där är det bara vi, nu och föralltid. Där berättar du hur mycket jag betyder för dig, och att det ska vara du och jag tills våra hjärtan säger stopp. Jag ...
Jag är så tom, det finns ingenting att säga eller skriva.
Om jag ska vara ärlig så har jag stirrat på ett tomt blad i 2 månaders tid.
Försökt finna orden, orken och den personen jag en gång var.
Men den personen och den Isabella jag en...
Nu sitter Kewin nere i Lanzarote och myser tillsammans med Mormor, morfar, morbror och min mormor och morfar. Alexandra och Jocke är ju i Thailand och vart är jag då? Jo i ett tråkigt och snöigt Sverige! Jag vill också åka utomlands men skolan går i ...
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se
